Jag vet att det är förbjudet, just därför är det intressant...
- Man ska aldrig gå tillbaka på en väg som visade sig gå rakt in i en vägg, men samtidigt så minns jag känslan av att gå på just den vägen. Underbar känsla! ♥ Det var en jäkligt bra väg, tills den bara tog slut. Utan förvarning. Och nu 3 år senare så längtar jag tillbaka, som om såren skulle vara helt bortglömda och jag raderat den ledsna biten ur mitt liv. Är det rätt, eller är det jäkligt fel? Och allt tjat om att tiden ska avgöra. Jag är trött på tiden, för tiden tar mig ingenstans. Det är inte tiden som tar mig upp varje morgon, det är inte tiden som gör att jag ler när jag tänker tillbaka. Det är inte tiden som fått mig att sakna det gamla, det är du.

 

Snart är klockan halv 7. Det innebär att jag snart är hos mamma och äter middag. Jag är så sjukt trött på detta lägenhetsliv, när det inte ens är min lägenhet. Och när jag säger sjukt trött, så menar jag så sjukt jävla trött att jag bara vill spy på allt och lämna det. Och något jag är ännu tröttare på är smärtan, jag har så ont i magen att jag lätt skulle kunna byta bort mitt liv mot en uteliggares. Bara jag slapp dethär. Jag vet ju vad det beror på, och jag kan göra något åt det. Men det är svårt utan facit i hand. Vissa har listat ut det, och så får det va. Men jag kommer inte att bekräfta något förens jag är 100 % säker. Därimot kommer jag inte att dölja det fullt ut heller. De som vet, dom vet. Dom andra bryr jag mig inte om.

 

Det är fel. Det känns fel. Men samtidigt så gör jag det ändå.