Så var torsdagen över, dagen jag väntat på hela veckan. Och blev det som jag trodde?! Nä, det blev pannkaka och sylt av allting och nu ligger jag här ensam i sängen, med tusen tankar i skallen. Är det värt det? Ska jag fortsätta? Ska jag ge upp? Är han ett svin? Ska jag gå tillbaka? Ska jag bara packa väskan och dra? Ja som ni märker, frågorna är många, och jag är helt svarslös. Jag är trött egentligen, men tankarna håller mig vaken.

 

Var hos Oskar under kvällen, drack lite öl och pratade så som vänner ska prata. Men det kändes fel det också och jag tror inte att jag kan fortsätta med det. Men vi får se, för efter regn kommer solsken sägs det. En dag kanske dessa blåa ögon försvunnit ur mina tankar (och jag är van att släppa personer jag gillar, så det borde ju inte vara något problem den här gången heller) och jag kan gå vidare. Men jag vet inte om det är det jag vill den här gången. Det känns som om jag vill kämpa för en gångs skull, men för vilken mening? Att bli sårad igen, av att han är precis som alla andra. Jag har väntat i 4 jäkla dagar på att han ska höra av sig, som han lovat, och att vi skulle träffas. Han skrev tillochmed att jag skulle komma dit. Men när jag tog tag i saken, ja då funkade det inte. Då passade det inte idag, men det passade att sitta själv och kolla på tv. Så för vilken anledning gör jag detta egentligen?

 

Igår var jag lycklig. För han skrev saker som gjorde mig glad. Och jag ska inte klandra honom för att inte ha skrivit idag, det började bra men slutade i katastrof. Helt åt helvete. Och istället ligger jag här, och gråter för något som jag tror aldrig kommer bli något mer. Fast jag så gärna vill, inerst inne.

 

 

 

. . T ä n k   o m   d u   b a r a   k u n d e   f ö r s t å ,

v a r f ö r   j a g   v i l l   t r ä f f a   d i g   s å   g ä r n a   . .

 

 

Samtidigt har jag lärt mig att inte ge upp vid motgångar, så jag är kluven. På riktigt. Det är inte bara nått litet jag känner för stunden, för detta känns annorlunda. Kärlek vid första ögonkastet finns, och jag bryr mig inte om att folk kollar snett på mig för att jag tror på det. Dom har bara inte träffat han. Dom har inte upplevt samma saker. F a l l   i n   l o v e   w h e n   y o u   a r e   r e a d y ,   n o t   l o n e l y .  Jag känner mig inte ensam, det är något annat, ett pirr i magen, ett leende som kommer fram så fort jag tänker på honom, jag nöjer mig inte med att kolla bilden på honom en gång, jag kollar hela tiden. Och blir alltid lika glad av hans leende.

 

Och att jag blir ledsen, måste ju betyda något det med. Annars hade jag ju inte brytt mig. Jag vet att man inte ska jämföra, men jag tror aldrig jag känt såhär innan, samtidgt som det känns fel att säga det när jag knappt känner människan. Det enda jag kände, var klicket. Jag undrar bara om han kände det samma. Jag vill så bra gärna veta, jag vill ha ett svar. Ska jag trampa här, eller gå vidare. Ska jag lägga tid, kanske bli sårad, igen, eller så kanske det slutar bra. Just idag tror jag att det slutar dåligt, precis som vanligt. Men det finns ett litet hopp i mig, som säger att jag ska kämpa för han, för han är bättre än alla andra.