Jag har sedan några månader tillbaka bott ihop med en kille. Oskar. Vi flyttade till hus för en vecka sedan, och nu flyttar jag igen. Ifrån honom. Egentligen borde jag vara ledsen, förkrossad. Men det är jag inte, sanningen är att jag känner mig lättad, glad och.. det känns som jag är tillbaka i mitt riktiga liv nu. Jag kommer sakna Eddie, helt klart. Men jag överlever.  Jag kan inte bo ihop med någon som vill att jag ständigt ska ändra mig, och alla har sagt det till mig. Jag har bara valt att inte lyssna. Men jag klandrar inte honom. Det är jag som varit en idiot. Men vi alla kommer till en tid i våra liv, då vi måste betsämma om vi ska ta det steg som vi är vana vid, eller om vi ska ta den chans som ganska många kastat bort. Jag tog inte chansen till ett förhållande. Men jag tog mig chansen att leva klart mitt liv innan. Inte kasta mig in i något som inte är rätt. Där man blir ständigt klandrad för att vara fel. Bete sig fel. Uppföra sig fel. Vara respektlös. Bara tänka på sig själv. Men en sak är jag säker på, jag är inte den personen utan en anledning. Och det finns en anledning, därav flyttar jag.

 

Men är jag en idiot? Som inte sitter och gråter? Utan ringer till sin bästa kompis, och säger att det är över nu, att jag aldrig mer ska tillbaka, och jag får ett "välkommen tillbaka" och blir ruskigt glad? Är jag en idiot, för att jag sitter och njuter av glad musik, när jag egentligen borde sitta instängd och tycka synd om mig själv? Är jag känslokall? Jag tycker inte det. Det är kanske det som gör mig till en idiot.

 

 

Nu ska jag packa klart mina saker. Sen ska jag tänka på den här andra killens fruktansvärt snuskigt blåa ögon. Och hans leende, som är att dö för. Fast mer än så blir det inte där, tankar är bra hädanefter. Jag ska vara hjärtekrossad, inte sitta och drömma mig bort till en annan killes armar.